Så kom då dagen när kroppen inte orkade mera.
De planerade cellgifterna i kväll ställdes in av en sköterska på Karolinska Sjukhuset i morse – mina blodvärden är för dåliga.
Kroppen har tagit för mycket stryk av alla cellgiftsbehandlingar, den tål inte mera nu.
Kroppen är sårad, sargad och flämtar efter vila, efter vapenvila.
Och det är kanske det jag har känt av de senaste dagarna.
Förra veckan var som en berg-och-dal-bana där jag ena dagen orkade allt (paddla i timmar runt Vaxholm, powerwalks och Magnus Uggla-konsert på Gröna Lund) och den andra bara låg utslagen i fosterställning med tårarna rinnande nedför kinderna och värk och illamående som turades om att invadera kroppen.
Det kändes förjävligt.
”Hur länge ger du dig själv att deppa?” sa pojkvännen när illamåendet kändes för övermäktigt i lördags.
”En timme” hulkade jag.
När beskedet kom i dag hade jag redan deppat klart.
Visst, jag erkänner att jag är lite låg fortfarande men jag ser det som att kriget mot cancercellerna tagit lite för mycket av de egna styrkorna också, så jag slår bara till reträtt en tid för att slicka såren. Jag vet ju att fienden också är matt, jag känner ju det i kroppen.
På onsdag blir det nya prover som sedan ska analyseras och på måndag gör jag ett nytt försök att gå på med mera cellgifter.
Under tiden ska jag vila the Pam-way.
Alltså:
Music Polar Prize i morgon kväll, Rockbjörnen på onsdag, och kärleksboost från barn, pojkvän och vänner.
Plus lite uppbyggnadsträning förstås.
Ska vi säga att det räcker, kroppen?
Vi har ett krig att bekämpa, bit ihop.
Svik mig inte nu.
